Nyttan av forna tiders folkbokföring

husforhorslangd-odenas-utdrag

I Ödenäs husförhörslängd år 1837–1849 finner vi på hemmanet Brandsbo familjen Anders Andersson och Helena Andersdotter med barn. Födelsedata framgår. Dessutom är antecknat för barnens del om de kan läsa och kan redogöra för Luthers katekes. (Vi får utgå från att de äldre redan kunde detta, varför prästen inte ens redovisade det – läskunnigheten i Sverige var vid denna tid långt över 90 %). Det framgår vidare att yngste sonen Anders dött omkring ett år gammal och att dottern Anna Cajsa flyttat till Östergötland, tjugo år fyllda. Hushållet hade dessutom drängar och pigor, men de är inte med i detta utsnitt.

Hur kommer man åt vilka som förr levde i Alingsås med omnejd? Vad är vitsen med att sysselsätta sig med ett sådant arbete?

Sverige är som bekant synnerligen välförsett med tidiga uppgifter om befolkningen. Redan från slutet av 1600-talet fick kyrkan i uppgift att bokföra befolkningen. Böcker över begravda, vigda och döpta kom att föras. Dessutom fördes husförhörslängder. I dessa kom socknens befolkning att bokföras hushållsvis och där antecknades om de kunde läsa  samt om de hade grundläggande kunskaper i kristendomen.

Från samma tid börjar också mantalslängder föras. Grunden i Sveriges skattesystem var ända fram till början av 1900-talet de så kallade grundskatterna, vilka var skatt på innehav av jord. Därutöver infördes undan för undan extraskatter, vilka mer eller mindre alltid blev permanenta. Mantalsskatten är ett sådant exempel. Den infördes som en kvarntullsavgift för att bidra till finansieringen av krigen under Gustav II Adolf, men levde kvar till 1938 (!) som en personlig skatt för närmast alla över femton år. Också mantalslängden fördes hushållsvis.

Såväl kyrkoböckerna som mantalslängderna kan alltså användas för att rekonstruera befolkningen. Har materialet inte förkommit eller förstörts genom brand eller annat, så kan man komma långt tillbaka i historien. Uppgifterna om de enskilda människorna är förstås knapphändiga. Men genom att registrera ett större antal av dem och därefter göra statistiska beräkningar, så kan man ändå få fram uppgifter om folket förr: Hur gamla var de när de gifte sig? Hur länge levde de? Hur ofta förekom dödlighetsepidemier? Växte folkmängden?

På så vis kommer vi trots allt på spåren, sådant som annars hade varit svåråtkomligt: Hur skiftade försörjningsmöjligheterna? Hur såg en familjebildning ut? Levde de i storfamiljer eller små kärnfamiljer? Hur vanligt var det att barn dog? När flyttade man hemifrån? Hur stor var rörligheten förr? Ja, förblev folk som regel i sin socknen, eller flyttade man runt? Med mera.

Prästers och fogdars arbete med kristendomskunskapen och skatten har alltså skänkt oss möjligheten att få ett grepp om de skiftande villkor under vilka människor i Alingsås med omnejd levde förr, även om detta aldrig var tanken från början.

Julen förr, del III

I Alingsås med omnejd stod som på andra håll i landet mat och dryck i förgrunden för julfirandet. Nu var tid för avbrott i den förhållandevis torftiga vardagskosten. Till jul dukades för fest. Julklappar i modern mening förekom som regel endast hos bättre bemedlade. Istället gavs barnen en julhög med olika vetebröd, som skulle räcka över julen.

I bageristaden Alingsås innebar julen förstås en hektisk tid för stadens bagare. Här nedan får en bagardotter, född 1876, berätta:

Hos min pappa som hade bageri började julförberedelserna tidigt. Vi hade mycket att göra med karameller av olika sorter, julgranskaramell och konfekt som skulle vara färdiga i god tid för helgen. Vi hade alltid en som skar till olika figurer, hästar, grisar, bockar, granar, gubbar och kärringar i pepparkaksdeg. Till jul brukade alltid min pappa baka ett bak och ge bort till de fattiga.

Hos oss skulle alla till jul ha var sin julhög, som bestod av olika sorters flätor, kusar, kattor och pepparkakor (mest hästfigurer). Det brukade vara klent beställt med högarna för oss ändå. Brödet i affären hade alltid en strykande åtgång. Därför fingo vi ofta lämna ifrån oss våra högar.

Min pappa hade många arbetare i bageriet. Klockan 12 på julafton samlades alla i huset i köket för att doppa i grytan. Därefter gingo alla var och en till sitt. På eftermiddagen trakterades med kaffe och alla de kakor, en bagare kunde komma med. Efter kaffet ville man gärna vara ensam och få en lugn stund för sig själv. På kvällen kommo alla arbetarna tillbaka och man samlades för att äta lutfisk och gröt och för att vara med vid julklappsutdelningen. Pappa läste då också högt ur Lindblads Hemmets Psaltare.

Juldagen foro så alla till ottesången kl.7. Det fanns ju inte elektriskt ljus på den tiden, utan överallt brunno stearinljus, det var så vackert. I fönstren hade man alltid trappstegsljusstakar. På ottesången följde kl. 10 eller kl. 11 högmässa. På juldagen hade man inget besök. Man gick inte heller själv på besök den dagen. På annandagen däremot var det mycket vanligt, att man gjorde det. (LUKA *033533)

Med den stämningsfulla berättelsen om julen för lite mer än hundra år sedan önskar bloggen sina läsare en riktigt god helg!

 

Julen förr, del II

På trettondedagen kom stjärngossarna med bloss och stjärnor och sjöng i stugorna. (Statardotter, född 1862, Magra socken; LUKA *032720)

Om staffansridande närmast var att likna vid ett karnevalsupptåg, så utgjorde stjärnsjungningen ett lugnare inslag i julfirandet. Sin bakgrund hade det senare också i en mer renodlad kyrklig tradition. Under medeltiden förekom att korgossar gick i procession i sina vita skjortor och sjöng för gengåvor.

Stjärnsjungningen utfördes mellan jul och nyår eller på trettondagen av stjärngossar med sinsemellan olika namn och roller: tre av dem var de vise männen, någon kung och någon annan knekt; en var stjärnförare, ytterligare någon ängel, och slutligen någon Judas, som bar penningpungen för insamlandet av gåvor.

Komna till en gård sjöng de Goder afton, goder afton, båd herre och fru. Därefter blev de insläppta. Utöver fortsatt sång kunde ibland Judasfiguren utföra något gyckelspel. Sedan förväntade de sig pengar eller presenter. Om själva stjärnsjungningen alltså gick förhållandevis lugnt tillväga, så blev det förstås vildare någon kväll senare, när de deltagande hade fest för pengarna de sjungit in.

Ängeln i stjärnsjungingen bar ursprungligen ljus i håret. Troligen är det denna tradition som givit upphov till luciafirandet. Någon flicka i hushållet kom då klädd i vitt och med talgljus i håret med kaffe på sängen till de övriga i hushållet tidigt i lusseottan. Från början var denna sed västsvensk. Några av de äldsta teckningarna av luciafirande vi har är från Koberg, strax norr om kommunen.

Våra dagars Lussetåg kan alltså sägas vara en sammansmältning av tre äldre traditioner: staffansridande, stjärnsjungning och luciaseden, vilka i sin tur kunde ha hämtat drag från varandra redan i gången tid.

(Referenser: Se tidigare inlägg)

Julen förr, del I

Julen förr hade förstås en tydligare religiös botten. Detta ska inte förstås som att den därför var stillasittande, allvarsam och lugn. Snarare utmärktes julen av karneval och upptåg. Den tycks ha utgjort ett avbrott i vardagen till förmån för en längre tids festande där rollerna mellan hög och låg kunde kastas om. Ett exempel på detta var traditionen att ”rida Staffan”.

Genom intervjuer med människor födda under andra halvan av 1800-talet om kyrklig sed kan vi få en inblick i Staffansridandet i Alingsås med omnejd. (Det var en kyrkohistoriker i Lund, Hilding Pleijel, som tog initiativet till dessa uppteckningar. Materialet utgör i dag Lunds kyrkohistoriska arkiv, LUKA. Referenser nedan sker till detta arkiv.)

En bondson, född 1866 i Stora Mellby, berättar:

Inga kalas förekom på juldagen, utan man skulle hålla sig hemma. Men på annandagen ”red vi Staffan”, och det skulle ske tidigt, innan det var ljust. Man skulle hälsa ”God Jul” och i gamla tider skulle man ha en sup och en skiva bröd som traktering vid dessa besök. (LUKA *032556)

Från Magra socken berättar en statardotter, född 1862:

På annandag jul red ungdomen här i trakten staffansritt. Och den da’n vattnade de inte sina hästar på sin egen gård utan längre bort. En av de där ”staffansridarna” var utklädd till Judas och hade en väldig svart päls på sig. Han skulle också ha en penningpung i handen, och folk skulle lägga slantar i den. Gav folk inget, fick de ovett, och så sjöng ”staffansridarna” så förfärligt falskt för dem. Det var i min barndom de red. Jag hågar, att jag blev så rädder för den, för att de var så utklädda. (LUKA *032720)

Från andra uppteckningar i landet återkommer berättelser om traditionen, också under andra namn: ”sjunge för dörr” eller ”sjunge andas-otta”. Sången de sjöng var förstås Staffanssången. Staffansridarna satt som regel kvar på sina hästar ute på gårdsplanen, skrålandes och sjungandes, alltmedan husbonden de gästade själv fick gå runt och servera dem brännvin.

Just annandagen tycks ha varit vikt för upptåg som för en dag tilläts utmana samhällshierarkien. Från Göteborg vid 1800-talets mitt berättas att tjänstefolk klädde ut sig till herrskapsfolk och marscherade runt i staden under skratt och sång för att dela ut julklappar från sitt husbondfolk till dess vänner. Från Dalsland berättas att drängarna tilläts ställa till med hyss mot sina husbönder, såsom att släpa upp kärror och redskap på hustaken.

Staffansfirandet kom med tiden att blandas samman med trettondagens stjärnspel. Ett exempel är den Judasfigur bland Staffansridarna, som kvinnan från Magra nämnde ovan, vilken egentligen hör hemma i traditionen med stjärnsjungningen. Till stjärngossar och Luciafirande får vi återkomma.

(Referens: Olsson, Marianne. Julen för 100 år sedan. Tre tryckare. 1964)