Julen förr, del III

I Alingsås med omnejd stod som på andra håll i landet mat och dryck i förgrunden för julfirandet. Nu var tid för avbrott i den förhållandevis torftiga vardagskosten. Till jul dukades för fest. Julklappar i modern mening förekom som regel endast hos bättre bemedlade. Istället gavs barnen en julhög med olika vetebröd, som skulle räcka över julen.

I bageristaden Alingsås innebar julen förstås en hektisk tid för stadens bagare. Här nedan får en bagardotter, född 1876, berätta:

Hos min pappa som hade bageri började julförberedelserna tidigt. Vi hade mycket att göra med karameller av olika sorter, julgranskaramell och konfekt som skulle vara färdiga i god tid för helgen. Vi hade alltid en som skar till olika figurer, hästar, grisar, bockar, granar, gubbar och kärringar i pepparkaksdeg. Till jul brukade alltid min pappa baka ett bak och ge bort till de fattiga.

Hos oss skulle alla till jul ha var sin julhög, som bestod av olika sorters flätor, kusar, kattor och pepparkakor (mest hästfigurer). Det brukade vara klent beställt med högarna för oss ändå. Brödet i affären hade alltid en strykande åtgång. Därför fingo vi ofta lämna ifrån oss våra högar.

Min pappa hade många arbetare i bageriet. Klockan 12 på julafton samlades alla i huset i köket för att doppa i grytan. Därefter gingo alla var och en till sitt. På eftermiddagen trakterades med kaffe och alla de kakor, en bagare kunde komma med. Efter kaffet ville man gärna vara ensam och få en lugn stund för sig själv. På kvällen kommo alla arbetarna tillbaka och man samlades för att äta lutfisk och gröt och för att vara med vid julklappsutdelningen. Pappa läste då också högt ur Lindblads Hemmets Psaltare.

Juldagen foro så alla till ottesången kl.7. Det fanns ju inte elektriskt ljus på den tiden, utan överallt brunno stearinljus, det var så vackert. I fönstren hade man alltid trappstegsljusstakar. På ottesången följde kl. 10 eller kl. 11 högmässa. På juldagen hade man inget besök. Man gick inte heller själv på besök den dagen. På annandagen däremot var det mycket vanligt, att man gjorde det. (LUKA *033533)

Med den stämningsfulla berättelsen om julen för lite mer än hundra år sedan önskar bloggen sina läsare en riktigt god helg!

 

40 000 invånare!

De första VIP-inbjudningarna till jubileets högtidsdag den 21 september 2019 har distribuerats. Mottagarna var tvillingarna Oscar och Albin Qvint, vilka uppvaktades i egenskap av kommunens invånare nr 40 000 respektive 40 001. De kom till världen den 16 november 2016, läs mer här!

Gustav II Adolf hade säkert varit nöjd.

Julen förr, del II

På trettondedagen kom stjärngossarna med bloss och stjärnor och sjöng i stugorna. (Statardotter, född 1862, Magra socken; LUKA *032720)

Om staffansridande närmast var att likna vid ett karnevalsupptåg, så utgjorde stjärnsjungningen ett lugnare inslag i julfirandet. Sin bakgrund hade det senare också i en mer renodlad kyrklig tradition. Under medeltiden förekom att korgossar gick i procession i sina vita skjortor och sjöng för gengåvor.

Stjärnsjungningen utfördes mellan jul och nyår eller på trettondagen av stjärngossar med sinsemellan olika namn och roller: tre av dem var de vise männen, någon kung och någon annan knekt; en var stjärnförare, ytterligare någon ängel, och slutligen någon Judas, som bar penningpungen för insamlandet av gåvor.

Komna till en gård sjöng de Goder afton, goder afton, båd herre och fru. Därefter blev de insläppta. Utöver fortsatt sång kunde ibland Judasfiguren utföra något gyckelspel. Sedan förväntade de sig pengar eller presenter. Om själva stjärnsjungningen alltså gick förhållandevis lugnt tillväga, så blev det förstås vildare någon kväll senare, när de deltagande hade fest för pengarna de sjungit in.

Ängeln i stjärnsjungingen bar ursprungligen ljus i håret. Troligen är det denna tradition som givit upphov till luciafirandet. Någon flicka i hushållet kom då klädd i vitt och med talgljus i håret med kaffe på sängen till de övriga i hushållet tidigt i lusseottan. Från början var denna sed västsvensk. Några av de äldsta teckningarna av luciafirande vi har är från Koberg, strax norr om kommunen.

Våra dagars Lussetåg kan alltså sägas vara en sammansmältning av tre äldre traditioner: staffansridande, stjärnsjungning och luciaseden, vilka i sin tur kunde ha hämtat drag från varandra redan i gången tid.

(Referenser: Se tidigare inlägg)

Julen förr, del I

Julen förr hade förstås en tydligare religiös botten. Detta ska inte förstås som att den därför var stillasittande, allvarsam och lugn. Snarare utmärktes julen av karneval och upptåg. Den tycks ha utgjort ett avbrott i vardagen till förmån för en längre tids festande där rollerna mellan hög och låg kunde kastas om. Ett exempel på detta var traditionen att ”rida Staffan”.

Genom intervjuer med människor födda under andra halvan av 1800-talet om kyrklig sed kan vi få en inblick i Staffansridandet i Alingsås med omnejd. (Det var en kyrkohistoriker i Lund, Hilding Pleijel, som tog initiativet till dessa uppteckningar. Materialet utgör i dag Lunds kyrkohistoriska arkiv, LUKA. Referenser nedan sker till detta arkiv.)

En bondson, född 1866 i Stora Mellby, berättar:

Inga kalas förekom på juldagen, utan man skulle hålla sig hemma. Men på annandagen ”red vi Staffan”, och det skulle ske tidigt, innan det var ljust. Man skulle hälsa ”God Jul” och i gamla tider skulle man ha en sup och en skiva bröd som traktering vid dessa besök. (LUKA *032556)

Från Magra socken berättar en statardotter, född 1862:

På annandag jul red ungdomen här i trakten staffansritt. Och den da’n vattnade de inte sina hästar på sin egen gård utan längre bort. En av de där ”staffansridarna” var utklädd till Judas och hade en väldig svart päls på sig. Han skulle också ha en penningpung i handen, och folk skulle lägga slantar i den. Gav folk inget, fick de ovett, och så sjöng ”staffansridarna” så förfärligt falskt för dem. Det var i min barndom de red. Jag hågar, att jag blev så rädder för den, för att de var så utklädda. (LUKA *032720)

Från andra uppteckningar i landet återkommer berättelser om traditionen, också under andra namn: ”sjunge för dörr” eller ”sjunge andas-otta”. Sången de sjöng var förstås Staffanssången. Staffansridarna satt som regel kvar på sina hästar ute på gårdsplanen, skrålandes och sjungandes, alltmedan husbonden de gästade själv fick gå runt och servera dem brännvin.

Just annandagen tycks ha varit vikt för upptåg som för en dag tilläts utmana samhällshierarkien. Från Göteborg vid 1800-talets mitt berättas att tjänstefolk klädde ut sig till herrskapsfolk och marscherade runt i staden under skratt och sång för att dela ut julklappar från sitt husbondfolk till dess vänner. Från Dalsland berättas att drängarna tilläts ställa till med hyss mot sina husbönder, såsom att släpa upp kärror och redskap på hustaken.

Staffansfirandet kom med tiden att blandas samman med trettondagens stjärnspel. Ett exempel är den Judasfigur bland Staffansridarna, som kvinnan från Magra nämnde ovan, vilken egentligen hör hemma i traditionen med stjärnsjungningen. Till stjärngossar och Luciafirande får vi återkomma.

(Referens: Olsson, Marianne. Julen för 100 år sedan. Tre tryckare. 1964)

 

Premiär för jubileets logotyp

UtskriftFör ordningens skull låter vi förra inläggets logotyp från 1969 få sällskap av 400-årsjubileets symbol, med åtföljande introduktion:

Den nya jubileumslogotypen ska hylla vårt Alingsås. Den ska förstärka arbetet med att lyfta fram de eldsjälar och innovatörer/entreprenörer inom näringsliv och föreningsliv som varit med och gjort Alingsås till vad det är idag. Den ska också visualisera alla kommundelar som tillsammans bildar Alingsås.

Eftersom logotypen är hela jubileets symbol, och ska pryda allt som har med jubileet att göra, kommer även andra aktörer än kommunen som deltar i jubileumsarrangemang att ha möjlighet att använda den.

Texten 400 år av Alingsås, istället för stadens namn och siffrorna rakt upp och ner, öppnar för ett berättande. Det skapar intresse och bjuder in till möjligheter att vidareutveckla; till exempel 400 år av fika, 400 år av potatis osv.

Illustrationen är en abstrakt tolkning som hämtat inspiration av hjorten från Alingsås stadsvapen. Den är med sina mjuka linjer och diagonaler full av rörelse. Delarna kan liknas vid blad som, precis som de olika delarna av vår kommun, bildar en helhet tillsammans och hornen liknar en karta över vattendrag eller ett nätverk som är sammanbundet.

Färgerna skapar tillsammans en lekfull helhet som står för mångfald och öppenhet. Den gyllengula signalerar guld och jubileum. De gröna tonerna står för natur och den blå för sjöar och vattendrag. Rosa står för nutid och den mörkröda för stabilitet.

Summer of 69

jubileumslogo-1969

Idag den 7 december 2016 offentliggjordes 400-årsjubileets logotyp inför firandet 2019. Tillkännagivandet ägde rum i samband med en pressträff på Alingsås museum.

1994, vid 375-årsminnet av stadens grundande, användes inget särskilt igenkänningstecken, förutom det ordinarie kommunvapnet. Men jubileet 1969 höll sig med en egen logotyp, där ett tydligt släktskap med stadsvapnet gjorde sig gällande. På självaste nyårsdagen fick symbolen göra entré, vilket jubileumsboken från 1969 återger:

Januari 1: Kl 24 blåstes jubileumsåret in. Jubileumsmärket avtäcktes och fyrverkeri avbrändes.

Hela 350-årsprogrammet finns under menyn ”preliminärt program”, för den som är nyfiken. Någon som har egna minnen från Paul Anka show i Folkets park den 26 juli för 47 år sedan?

Citatet: ett besök i Alingsås 1976

alingsas-idyll-och-industriFör den som gillar Alingsås – och vem gör inte det? – är Per Henrik Rosenströms bok ”Alingsås, idyll och industri” mycket inbjudande läsning. P. H. Rosenström skriver bland annat om ett besök av den rikskände journalisten och författaren Jolo (Jan Olof Olsson) 1976, vilket resulterade i följande omdöme om Alingsås i boken ”Mina städer”:

”Om jag vore stadsplanerare och inbegripen med att utradera, likvidera, utplåna Stockholm skulle jag ta en paus och åka till Alingsås och studera dess stadsmitt. En liten å löper behagligt genom staden, man går över en bro, en blygsam fontän leker förstrött och runt torget ligger vackra träbyggnader utan att göra sig till”

torget-vatten-an-trappor-bro-sommar
Just precis så här, alltså.

”Om de åsnor som ödelagt Stureplan, Brunkebergstorg och Norrmalmstorg i Stockholm kunde tvångs-överföras till Alingsås och titta på ett riktigt torg till människors gagn och glädje, skulle de skämmas”.

Några ord från den 21 september 1919…

Alingsås stadsfullmäktige samlades till högtidssammanträde den 21 september 1919, på dagen trehundra år efter att kung Gustav II Adolf underskrev stadens privilegier. Det gulnade sammanträdesprotokollet finns bevarat i Alingsås stadsarkiv och relaterar stadens historia med vacker piktur:1919

”… Fåtalig var den borgarskara, som flyktig från den af danskarna nedbrända staden, Ny-Lödöse, från begynnelsen grundade vår kära stad. Men våra häfder vittna, att de grepo verket an med friskt mod såväl beträffande näringslifvet som stadens andra angelägenheter…”

Efter en redogörelse av uppgångar och nedgångar under tre sekler avslutade fullmäktiges ordförande med ett nedslag i 1919 års Alingsås och gjorde till sist en utblick mot framtiden:

”… vi kunna med tillfredsställelse påvisa, att de 23 åren sedan stadsfullmäktiges tillkomst utmärkt sig för raskt framåtgående, så att det i denna högtidsstund kan med sanning sägas, att Alingsås är väl med sin tid i de flesta afseenden. 

Måtte vi fortfarande stå skuldra vid skuldra, fast beslutna att arbeta på vårt samhälles framgång, och måtte de, som taga arf efter oss, fortfara i samma anda och lifvas af samma nit för det allmännas väl, som fört vår stad lyckosamt fram genom tre århundraden, från den 21 september 1919. Då kan Alingsås med det nya sekel, som vi nu ha påbörjat, gå en lyckosam framtid till mötes. Ske alltså.”

Dåtid, nutid och framtid – lika relevant för Alingsås 400-årsjubileum 2019. Välkommen på resan!